Lite tankar från ett vänthus
Uppväxt
I min tidiga ungdom flyttades jag runt i den stora staden och fönstret var då en lucka dit folk kom för att handla kioskvaror. Någon gång i slutet av 30-talet monterades jag ner och skeppades ut till en ö i Stockholms Skärgård av Kihlberg i Mellangården. Mitt nuvarande liv började 1939 då öns byalag återuppbyggde mig och jag fick en underbar utsikt. I ena hörnet, innanför dörren, fick jag en järnkamin som folket eldade med ömsom ved, ömsom telefonkataloger eller annat som fanns till hands. På väggen bakom kaminen syns inskriptioner från människor som väntade på en båt. De fick, i synnerhet vintertid, vänta rätt länge. I det motsatta hörnet finns fortfarande en plåtlåda kvar, som fick ta emot post från den vida världen. Bredvid den en telefonautomat där folk kunde ringa till ”civilisationen” för 10 öre. På bordet låg, inte minst sommartid, högar av dagstidningar för att hämtas av öborna. När förmiddagsbåten kom var det ofta mycket folk vid bryggan. Det var varor som skulle till affären, vänner som skulle mötas, mjölk som skulle köpas, skvaller skulle utbytas…
Det var nog vid denna tid en förening bildades för att ta hand om mig och min bundsförvant bryggan.
Ungdom
Med tiden blev kaminens skorsten allt sämre och lossnade ibland från kaminen, så det var nära att jag skulle brinna ner. Till slut togs kaminen bort helt och jag kunde känna mig lugnare. Under 70-talet hade jag en granne dit telefonautomaten flyttade, men då hade de flesta öbor skaffat egen telefon, så den grannen blev inte kvar så länge. Jag såg även på när den gamla gistna träbryggan framför mig, byttes ut mot den som fortfarande finns. Då båtarna med tiden började passa tiderna bättre, var behovet av en uppvärmd ”stuga” inte lika stor längre. Istället fick jag växa till mig med med ett vindskyddat utrymme, med utsikt över hemfjärden. Plåtlådan med posten blev för liten och nya brevlådor sattes upp utanför.
Vuxenålder
Tiderna har förändrats och jag med den. Tidningarna har blivit färre och det är bara riktigt ruggiga dagar som folket använder mig i väntan på båten. Nu gör jag även nytta för de som kommit över leriga stigar och behöver byta stövlar mot mer ”stadsmässiga” skodon. Kanske inte så vackert, men jag känner att jag behövs. Två gånger om året känner jag mig extra firad, då det i maj respektive augusti samlas mycket folk och prylar omkring mig. Det är närmast feststämning under ett par timmar tills prylarna är borta och alla går hem till sitt.
Varför denna lilla betraktelse? Jo, inget av detta hade förmodligen hänt och frågan är om vi ens hade haft bryggan, om det inte var för den där föreningen…
Har du glömt att betala medlemsavgiften, så har du fortfarande chansen:
Apropå Grovsopor
Lördagen den 21 maj kl: 10:00-11:30 Är det dags igen!
/Håkan